"the paradox of our time

The paradox of our time in history is that we have taller buildings but
shorter tempers, wider freeways, but narrower viewpoints. We spend more,
but have less; we buy more, but enjoy less. We have bigger houses and
smaller families, more conveniences, but less time. We have more degrees
but less sense, more knowledge, but less judgment, more experts, yet more
problems, more medicine, but less wellness.

We drink too much, smoke too much, spend too recklessly, laugh too little,
drive too fast, get too angry, stay up too late, get up too tired, read too
little, watch TV too much, and pray too seldom. We have multiplied our
possessions, but reduced our values. We talk too much, love too seldom, and
hate too often.

We've learned how to make a living, but not a life. We've added years to
life not life to years. We've been all the way to the moon and back, but
have trouble crossing the street to meet a new neighbor. We conquered outer
space but not inner space.

We've done larger things, but not better things. We've cleaned up the air,
but polluted the soul. We've conquered the atom, but not our prejudice.

We write more, but learn less. We plan more, but accomplish less.

We've learned to rush, but not to wait. We build more computers to hold
more information, to produce more copies than ever, but we communicate less
and less.

These are the times of fast foods and slow digestion, big men and small
character, steep profits and shallow relationships. These are the days of
two incomes but more divorce, fancier houses, but broken homes.

These are days of quick trips, disposable diapers, throwaway morality, one
night stands, overweight bodies, and pills that do everything from cheer,
to quiet, to kill.

It is a time when there is much in the showroom window and nothing in the
stockroom. A time when technology can bring this letter to you, and a time
when you can choose either to share this insight, or to just hit delete.

-George Carlin"

Så där brukade jag tänka. Inte längre, tyvärr...fastän jag varit riktigt duktig och studerat hela helgen. Två uppsatser och en presentation skrevs, allt på franska, vilket i sin tur får mig att förstå just hur lite franska jag kan. Barnrumpa.
On the upside, jag kan gå nu! Annars har jag hoppat på vänsterfot som en galning. Inflammation, infektion och så en nära stukning när jag faktiskt lät högra foten nudda golvet. Hur klumpig kan man va innan man till slut dör av det?

Jag har äntligen fått riktigt sömnpreparat. Inte något svagt bullshit av tabletter utan riktigt starka, de enda som hjälper mig. Vad gör jag? Glömmer bort att hämta ut dem på apoteket. Så nu är jag klarvaken och måste till universitetet om sex timmar.

Jag missade tre seminarium i veckan just för att jag inte fick en blund, mådde inte bra när morgonen väl kom och stannade hemma istället. På onsdag får jag tabletterna och så glömmer jag bort dem. Eh.

To top it all off så smakar den här risifruttin konstigt. Om jag inte hör av mig imorgon (senare idag?) så dog jag av risi-förgiftning under natten.

 Meanwhile tänker jag titta igenom min City of Lost Angels album som jag har på datorn och drömma lite om staden. Av någon anledning har minnet om då jag och Anna nästan tappade bort oss någonstans i W. Hollywood etsat sig fast och det är det enda jag kan tänka på...och garva. Hur lyckas man?

Great Friends